En dikt om ätstörning och omgivningen som jag skrev för ett par år sen

Jag dör inte om jag inte äter på en dag

Jag kan inte äta för då får jag ångest

Vet du hur det känns?

Känslan som jag får är hemsk

Jag får ingen luft

Det känns som mat är över mig

Jag kan inte svälja för jag tänker 

Tänker att jag går upp i vikt då

Är det så farligt om jag inte äter alltid?

Det är bättre än ångest

Ännu en ätstörningsdikt

Jag bär på en hemlighet
En hemlighet som jag har bärt på i år
År av ångest och panik
Det har blivit värre och värre
Hatar att dom som vet den försöker få mig äta
För hemligheten är ju
Att jag inte vill äta
Jag får panik av äta
Vill inte ha den äckliga maten i min kropp
Jag vet att jag ska gå ner mer
Men ni tycker att jag ska gå upp
Jag får ångest bara jag känner
Den äckliga massan på gaffeln
Usch vad jag hatar mat
Hemligheten går inte hålla
Hålla hemlig längre

  En dikt jag skrev när jag var under ätstörningens kontroll

Jag vet att ni tycker att jag är löjlig
Men tyck det då!
Jag kan inte hjälpa att
att jag är rädd
Rädd för att jag har gått upp
Jag vill inte vara det
Men det är jag
Acceptera det!
Kalla mig inte löjlig
För ni vet inte hur det är att vara rädd
Ni vet inte hur ont det gör i mitt hjärta
När ni kallar mig fet
Eller när ni tvingar mig äta
Är rädd för att jag
ska ha gått upp
Okej?
Kan ni förstå det någon jävla gång?

En dikt som jag skrev när jag led av en lättare ätstörning.

Mat får mig så jävla ledsen
För när jag äter så vet jag att jag lever lite längre
Att jag går upp i vikt
Det vill jag ju inte
Jag inser också att ni kan tvinga mig äta
Och det gör inget bättre
För jag vill inte gå upp i vikt
Min mardröm är att jag har gått upp
Vill inte tänka tanken
Vill inte!