Jag kan inte ändra på mig 

Jag är som jag är

Jag vet men

Men det känns som ni inte 

Inte accepterar att jag är jag

Det känns som jag måste 

Måste vara den jag var 

Var när jag mådde bra

Det känns som ni inte 

Som ni inte kan acceptera att

Att jag inte orkar göra lika mycket 

Att jag vill vara hemma 

Hemma där jag är trygg

Förlåt att jag inte är

Är samma Carro 

Samma  Carro som ni känner 

Förlåt!

Jag kan inte lita på dig 

Jag försöker varje dag men

Men du sviker mig 

Du sviker mig så fort 

Så fort jag börjar lita

Lita på dig och känna 

Känna mig trygg i din

Din närvaro 

~~~~~

Hur ska jag kunna lita på dig?

Hur när du sviker mitt Förtroende?

Det känns som att jag inte 

Inte kan lita på dig 

Jag vill kunna göra det 

Jag vill kunna lita på dig 

Jag vill vara trygg i din närvaro 

Jag kan inte sluta 

Sluta längta efter känslan

Känslan av att skada mig 

Känna blodet börja rinna

Rinna ner på armen

Att allt annat blir 

Blir suddigt

Bara känna smärtan 

Smärtan i armen komma 

Jag längtar efter den känslan 

Nu ska jag berätta för er som undrar varför jag lägger upp mina personliga dikter publikt. Under många år har jag skrivit om depressioner och sånt som inte alla vill läsa. Kanske för att det är svårt, påminner om något eller att en närstående mår så. Jag har även sett att många säger dem känner igen sig i mina dikter. Dem kanske mår som jag eller har gjort det. Den drivkraften som det ger mig att  JAG kan kanske vara till tröst, kanske till hjälp för någon. Det är därför jag bestämde mig för lägga ut dem publikt.

För er som inte gillar det. Sorry jag tänker inte sluta skriva mina dikter publikt bara för ni tycker att dem är för personliga. Jag vet att dem är personliga och ja just nu mår jag inte alls bra. Men vet ni Vad? Många mår som jag. Dem kanske inte visar det men dem mår dåligt. Då är det skönt att läsa att någon annan mår som  en själv, att man inte är själv om att ha självmordstankar, ångest, självskadebeetende eller något annat. Det kan ge en tröst!

Tack för er förståelse 

Carro

Jag har mött människor som tror att självskande beteende är bara ett rop för uppmärksamhet, jag kan säga att det inte är det. Det är enbart för att man hatar sig själv. Typ som att det inte finns något sätt att fysisk smärta istället för sina psykiska smärtor än skada sig själv. Man orkar helt enkelt inte med dom.

Jag försöker ju
Försöker att inte skada mig
Jag är helt slut
Ångesten känns som en
En eld i hjärtat
En eld som bara kan
Kan släckas av dej
Dej fina rakblad
Varför ska jag kämpa?
Kämpa mot min längtan
Längtar efter dej
Varför?

Orkar inte stanna kvar
Stanna kvar här på jorden
Nu får det räcka
Nu vill jag bara till
Till min farfar
Min farfar i himmelen
Till ett ställe utan
Utan all smärta
Utan alla människor som
Som inte förstår mig
Nu får det räcka
Nu får det vara nog

Jag vågar inte säga till
Till dig hur jag mår
Du skulle ändå inte förstå
Förstå hur ont det gör
Hur ont det gör när man Inte vågar
Vågar säga att man går i
I tusen bitar
Att man håller på att explodera
Explodera av ångest
Att ångesten äter
Äter upp mig
Jag vågar inte säga
Säga att jag vill skada mig